Kroppen: Magen blev mjuk och svullen snabbt denna gång,dels var jag inte alls i lika bra form som före Vira men mest "andra barnet" tror jag. Från vecka 10 började den puta och efter vecka 13 var den svår att dölja. Som det är nu ser jag ut som jag gjorde med Vira i vecka 26-27. Men mysigt med mage tidigt denna gång,älskar det! Gått upp 2 kg i nuläget. Med Vira gick jag ned 3 kg i början och gick upp första kilot i vecka 20 😅 

Började känna buffar redan i vecka 15 och nu blir de bara tydligare och tydligare 😄

Mår bra,är trött och hyn är dålig,mår precis som med Vira! Jävligt bra överlag alltså 🙏

Känslor&oro:

Så klart upp och ned efter en förlust. I början mådde jag fan ska dåligt psykiskt och ville inte berätta för någon. Men familjerna fick veta i vecka 10 efter tidigt vul och vänner i vecka 14. Kände mig dum som hållt de så "länge" men ju fler som vet desto verkligare blir det ju. Nu vet jag att bebis lever men såklart sjukt orolig inför rutinultraljudet. Kommer jag föda vaginalt denna gång eller kommer denna också lägga sig i säte? Mer om de tankarna i ett annat inlägg.

Precis som förra gången har det varit jätteäckligt med mat i början. Mådde illa i vecka 7-10 men osäker på om det var av grav eller penicillinet jag åt för UVI.

Nu är det gott med mat och jag har inga cravings eller sug. 

Ett skämt... Max 2 träningspass i veckan har det blivit. Varit så trött,uvi,hosta,utlandsresa,Vira sjuk,prioriterat annat... VILL träna 4 pass i veckan plus promenader,realistiskt är 3 pass plus promenader. I höst ska jag simma igen och gå på gravidyoga.

Framtiden&längtan:

Växer hjärtat? Kommer man räcka till? Orka? Kommer jag orka jobba till oktober? 

Summerar med att den första tiden har varit orolig men underbar. Kan inte fatta att jag får gå igenom det här igen och jag är så sjukt tacksam och lycklig 🙏

På fredagen var jag på bästa Håkan Hellström med mina kusiner. Inte sett honom sen Peace and Love 2006 så det var verkligen på tiden 😯 Och det var underbart! Galet mycket folk och härlig stämning! 

Sov hos min mormor så jag fick sova ostört hela helgen 🙏

Lördagen började med secondhand-runda med mamma,fyndade jobbskor och en sprillans ny jacka. Lunchade med pappa innan det var dags för att göra sig i ordning för återträff,10 år sedan studenten på Grillo. God mat och fantastiskt sällskap,så himla kul! Vi var ett litet gäng men då hann vi prata och skratta ikapp 😊 Vi var 4 tappra som höll ut till 01.30. 

Sov till 12 (!!!! har ju inte hänt sen 2014 😂) dagen efter och hämtade upp Fredrik&Vira på tågstationen,gud vad jag hade saknat dom!! 

Vi åt på grymma Runebergskrogen tillsammans med släkten Skarp. Åt en helt fantastisk risotto 👌

Den här helgen sparar jag i hjärtat ❤

Syskonresan började i juni 2016. På andra försöket lyckades vi,bf 2 maj. Vira är född 13 maj och jag 23 maj 😂 Det skulle alltså bli nästan exakt 2 års åldersskillnad och det kändes både bra och läskigt. Jag kände mig orolig och osäker och hade bruna flytningar till och från. Vi berättade bara för familjen och nån enstaka vän. Tvingade Fredrik till tystnad. I vecka 10 var jag på ultraljud och den slarviga barnmorskan såg hjärtslag men mätte aldrig... Hade hon gjort de hade historien kanske sett annorlunda ut.

En fredag i vecka 12 skulle jag gå på toa och jag hann knappt sätta mig innan hela toaletten var fylld med blod... Ringde 1177 direkt som sa "normal mensblödning mellan v 12-20,kontakta barnmorskan närmaste vardag". Det var verkligen ingen "normal mensblödning" men alternativet var att åka 10 mil till akuten en fredagkväll. Valde att stanna hemma och inget mer hände på hela helgen! Man har ju hört om folk som fått stora blödningar och sen har allt gått bra! Hoppet kom faktiskt tillbaka här... Men på tisdagen fick jag tid för ul och där mätte en stilla klump i 7+6 när jag skulle vara i 11+6... Samma på gyn dagen efter och den veckan fick jag genomgå en medicinsk abort för att få ut fostret som kroppen inte lyckats stöta bort. Fick göra det på gyn i Gävle då jag gått "så långt" Och då fick jag inte göra det hemma. Delade rum med 2 andra tjejer som troligen gjorde aborter. De fick åka hem innan jag ens hade ont... Tydligen är "levande" graviditeter lättare att styra... En medicinsk abort är som en kort miniförlossning,när de väl kom igång fick jag konstant smärta och kräktes.De såg att de var lite blod kvar men de skulle kroppen ta hand om själv. En gång i veckan tog jag gravtest för att se att hcg (graviditetshormon) gått ur kroppen,kontrollbehov som man har. Efter 4 veckor blödde jag fortfarande och hade fortfarande plus på stickan. Tjatade mig till gyn som konstaterade att det fanns rester kvar 😣 Veckan efter fick jag sövas och skrapas. Kaka på kaka! Först förlora det planerade efterlängtade livet,visa sig att det varit dött i 4 veckor,genomgå medicinsk abort och sen operation! Långdraget och jobbigt. Därefter började väldigt långa månader. Ägglossningtest,kosttillskott,tempning osv. Allt kretsade kring att bli gravid igen! Samtidigt outades majbebisar,juni,juli,augustibebisar... När mensen kom i februari och jag satt och storbölade i soffan fick jag en insikt:

Vira är bäst i världen,Fredrik är helt fantastisk,vad grinar jag över? Det hade gått 3 månader sen skrapningen,4 månader sen medicinsk abort och innan det gick jag med ett dött foster i magen i 4 veckor! Klart kroppen inte vill och behöver vila! Slutade med tillskott,slutade med ägglossningtest och faktiskt: Jag tänkte inte så jäkla mycket på de!

Då,i slutet på mars kom de: Plusset! Lyckan,glädjen och tacksamheten 🙏 

Anledningen till att jag väljer att skriva öppet är dels terapi för mig men också att det hymlas och tystas ned med missfall! Skäms lite att jag skriver först NU men var så upp i det tidigare att det var nog för jobbigt. Inte själva missfallet,det är så pass vanligt och det är jag införstådd med men kände mig lurad av kroppen som inte kunde ta hand om det själv!

Nu är jag i vecka 17,bf 4 december! Ungefär 2 år och 7 månader i åldersskillnad och det känns såå bra. Varit på 2 ultraljud och köpt en doppler så vi kan lyssna på hjärtljuden så den värsta ångesten har släppt och vi blickar framåt❤🙏

Som vi har längtat men vägen har inte varit lika spikrak som med Vira. I höstas fick vi ett långt och utdraget missfall i vecka 13 (mer om de i ett annat inlägg) och dagarna,veckorna och månaderna sniglade sig fram innan plusset kom igen. Nu är jag i vecka 15,vi har varit på 2 ultraljud och köpt en doppler så vi kan lyssna på hjärtljud. Ändå känns det lite olustigt att dela det med världen,Fredrik har fått halvt tvinga mig att berätta för familj och vänner. Ju fler som vet,desto verkligare blir det och desto mer har man att förlora... Men samtidigt vill jag inte smussla med världens bästa hemlighet och vi är överlyckliga!💖 För första gången ser jag fram emot vintern ❄ 

Idag har vi varit till Järvzoo. När vi kom hem frågade vi Vira vilka djur hon hade sett under dagen: Vargen... Bamse,Skalman,Lilleskutt svarade hon 😂 Bamse är bäst just nu.