Efter snittet infann sig NOLL revanschkänsla. Trodde att jag skulle bli ännu mer laddad men ju mer tiden gick desto räddare blev jag. När jag inte är gravid så är jag dösäker på att jag vill bli snittad igen. När jag blir gravid så blir jag osäker och tagit det som kroppens sätt att säga att det går. Berättade detta på inskrivningssamtalet så min BM visste att jag var osäker. Började lyssna på Förlossningspodden på väg hem från jobbet och det slutade alltid med att jag kom hem och gråtandes. Ångest ångest Ångest! Mest för mina känslor. Står för att jag vill snittas samtidigt som jag känner skam och skuld. Gråtit många tårar över detta och det här inte varit ett lätt beslut men i fredags träffade jag min bm och en remiss skickades till läkare Ang planerat snitt. Det kommer kanske inte bli så men känns skönt att jag tagit steget.

Svåraste är väl att se till mitt och barnets bästa och stänga ute andras åsikter och värderingar...