Tankar efter mitt andra planerade kejsarsnitt

För mig var mitt andra kejsarsnitt inget lätt beslut. Jag har gråtit så mycket pga ångest över vad som är "rätt och fel". 

Jag är inte rädd för smärta och ville gärna uppleva ett värkarbete men när tankarna kom på komplikationer,först och främst pga att jag är snittad sen tidigare blev ångesten total. Rädd att livmodern inte skulle orka med,att det skulle sluta i ett akut snitt eller ännu värre livmoderruptur. Och såklart andra permanenta skador i underlivet och att barnets liv skulle vara i fara. Men samtidigt hade jag tankarna om att det var något "alla" klarar och att tänk om jag gör fel...Ett kejsarsnitt är en så stor operation. Så mitt mardrömsscenario inför snittet var:
-Barnet ligger rätt och fixerat.
-Normalstort barn vilket ur mitt perspektiv hade varit 3800 gram och under.
-Ingen ärrvävnad och inget tecken på att jag inte hade haft något problem att föda.
Men kalla det instinkt eller nåt för så här var det:
-Barnet låg i säte i 12 veckor. Jag har genomgått vändingsförsök tidigare och det hade jag ändå inte genomgått även om jag hade velat föda vaginalt.
- Han vägde 4342 gram på BF-7. Vad hade han vägt på bf? Bf+5? Bf+10? Bf+15? Tanken är svindlande 🤤
- Jag hade mycket ärrvävnad... Livmoderväggen var tunn och jag hade förmodligen inte klarat en förlossning. Jag får bli gravid igen men absolut inte komma i värkarbete. Då jag inte haft några som helst sammandragningar eller aldrig känt en förvärk så känns det inte så troligt att det skulle bli så heller. 
Så för mig var kejsarsnitt det bästa valet,både psykiskt och fysiskt vilket känns så skönt. Behöver inte fundera på om det var rätt eller fel,det var det enda alternativet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0