I dag hade jag min sista dag på gymmet i Uppsala där jag jobbat i 1 år.

För 366 dagar sedan gick jag nervös dit för rekryteringsträff och jag fick jobbet!

Jag har pendlat sedan dess (Bollnäs-Uppsala) och jag borde gett upp men jag hängde kvar,som en igel. (Skulle självklart ha jobbat närmre hemmet om det fanns jobb i branschen att söka!  Det blev ett moment 22,jag kunde inte satsa på jobbet och skaffa fler klienter om jag inte flyttade närmre och jag kunde inte flytta närmre om jag inte satsade mer)

I våras var det som värst,fick efter mycket tjat jobba i receptionen förutom PT-jobbet. Vissa veckor släpade jag tunga väskor med så mycket som 8-10 matlådor,ombytten&träningskläder för 4-5 dagar på språng. Sovit hos mamma i Gävle,lånat soffan hos Madde&Fredde i Mehedeby och helt enkelt levt ur en väska.

"Är det inte jobbigt?", frågan jag fått hundra gånger.

Svaret har alltid varit detsamma:

"Jo men tänker jag på det så blir det bara jobbigare så nej,det är inte så farligt"

En person som känner mig utan och innan sa då:

Och varje gång jag fått "cred" för att jag klarat av det har jag skakat av mig det. Har jag gnällt om att det varit jobbigt så har gnället inte varit i närheten av hur påfrestande det faktiskt varit. Men idag,när jag gick därifrån med tung väska på axlarna för sista gången så tänkte jag på min svärfars ord och jag sa för första gången: