Idag ringde pappa mig,första gången vi pratade på två veckor,då vi bråkade.
Två veckor är egentligen ingen match. Ibland kan det gå månader mellan samtalen.
Idag sa jag iallafall vad jag tyckte och kände och han tog det som en stor förolämpning och han verkar tycka att han är årets pappa. Oförstående och defensiv är bara förnamnet.
I oktober åkte han till Filipinerna (tror jag?) och kom hem i början av januari,missade alltså julen med oss. I slutet av februari åker han iväg en månad igen,denna gång över min lillebrors 20 årsdag. Utan att ens blinka. Utan att ens tänka på att att han har två barn hemma i Sverige. Utan att ens fundera på att fråga om vi ska följa med.
Han får väl resa hur han vill egentligen,vi är vuxna(även om han började resa 3-4 gånger om året när vi var 17&19 år gamla och jag tänker inte ens gå in på att när vi var en "familj" så semestrade vi på Åland,inte Thailand eller Filipinerna som han så frikostigt kan besöka flera gånger om året nuförtiden). Men vi har ALLTID haft en jättedålig relation.
Men att leva med en förälder som ger NOLL kärlek och trygghet har varit svårt. Hela min uppväxt har jag känt att jag är ett misstag och att jag inte är älskad av min pappa.
En grinig,arg,snål,vresig och sur man som jag inte har någon relation till egentligen. Han har aldrig sagt att han älskar mig eller att han är stolt över mig. Han har bryr sig inte.
Och nu ska jag sluta bry mig. Ska bara skriva ett mail först.

Som mamma sa: Vi har varandra,det har ju alltid varit dom tre musketörerna.
Mamma&Lillebror <3