Allt vi önskar oss är en frisk bebis,vi kommer inte kolla kön denna gång heller. Eller som jag brukar säga "Fredrik har inte äran att bära barnet,han får bestämma". Och han vill hålla på det 🙏

Kroppen: Magen blev mjuk och svullen snabbt denna gång,dels var jag inte alls i lika bra form som före Vira men mest "andra barnet" tror jag. Från vecka 10 började den puta och efter vecka 13 var den svår att dölja. Som det är nu ser jag ut som jag gjorde med Vira i vecka 26-27. Men mysigt med mage tidigt denna gång,älskar det! Gått upp 2 kg i nuläget. Med Vira gick jag ned 3 kg i början och gick upp första kilot i vecka 20 😅 

Började känna buffar redan i vecka 15 och nu blir de bara tydligare och tydligare 😄

Mår bra,är trött och hyn är dålig,mår precis som med Vira! Jävligt bra överlag alltså 🙏

Känslor&oro:

Så klart upp och ned efter en förlust. I början mådde jag fan ska dåligt psykiskt och ville inte berätta för någon. Men familjerna fick veta i vecka 10 efter tidigt vul och vänner i vecka 14. Kände mig dum som hållt de så "länge" men ju fler som vet desto verkligare blir det ju. Nu vet jag att bebis lever men såklart sjukt orolig inför rutinultraljudet. Kommer jag föda vaginalt denna gång eller kommer denna också lägga sig i säte? Mer om de tankarna i ett annat inlägg.

Precis som förra gången har det varit jätteäckligt med mat i början. Mådde illa i vecka 7-10 men osäker på om det var av grav eller penicillinet jag åt för UVI.

Nu är det gott med mat och jag har inga cravings eller sug. 

Ett skämt... Max 2 träningspass i veckan har det blivit. Varit så trött,uvi,hosta,utlandsresa,Vira sjuk,prioriterat annat... VILL träna 4 pass i veckan plus promenader,realistiskt är 3 pass plus promenader. I höst ska jag simma igen och gå på gravidyoga.

Framtiden&längtan:

Växer hjärtat? Kommer man räcka till? Orka? Kommer jag orka jobba till oktober? 

Summerar med att den första tiden har varit orolig men underbar. Kan inte fatta att jag får gå igenom det här igen och jag är så sjukt tacksam och lycklig 🙏

Syskonresan började i juni 2016. På andra försöket lyckades vi,bf 2 maj. Vira är född 13 maj och jag 23 maj 😂 Det skulle alltså bli nästan exakt 2 års åldersskillnad och det kändes både bra och läskigt. Jag kände mig orolig och osäker och hade bruna flytningar till och från. Vi berättade bara för familjen och nån enstaka vän. Tvingade Fredrik till tystnad. I vecka 10 var jag på ultraljud och den slarviga barnmorskan såg hjärtslag men mätte aldrig... Hade hon gjort de hade historien kanske sett annorlunda ut.

En fredag i vecka 12 skulle jag gå på toa och jag hann knappt sätta mig innan hela toaletten var fylld med blod... Ringde 1177 direkt som sa "normal mensblödning mellan v 12-20,kontakta barnmorskan närmaste vardag". Det var verkligen ingen "normal mensblödning" men alternativet var att åka 10 mil till akuten en fredagkväll. Valde att stanna hemma och inget mer hände på hela helgen! Man har ju hört om folk som fått stora blödningar och sen har allt gått bra! Hoppet kom faktiskt tillbaka här... Men på tisdagen fick jag tid för ul och där mätte en stilla klump i 7+6 när jag skulle vara i 11+6... Samma på gyn dagen efter och den veckan fick jag genomgå en medicinsk abort för att få ut fostret som kroppen inte lyckats stöta bort. Fick göra det på gyn i Gävle då jag gått "så långt" Och då fick jag inte göra det hemma. Delade rum med 2 andra tjejer som troligen gjorde aborter. De fick åka hem innan jag ens hade ont... Tydligen är "levande" graviditeter lättare att styra... En medicinsk abort är som en kort miniförlossning,när de väl kom igång fick jag konstant smärta och kräktes.De såg att de var lite blod kvar men de skulle kroppen ta hand om själv. En gång i veckan tog jag gravtest för att se att hcg (graviditetshormon) gått ur kroppen,kontrollbehov som man har. Efter 4 veckor blödde jag fortfarande och hade fortfarande plus på stickan. Tjatade mig till gyn som konstaterade att det fanns rester kvar 😣 Veckan efter fick jag sövas och skrapas. Kaka på kaka! Först förlora det planerade efterlängtade livet,visa sig att det varit dött i 4 veckor,genomgå medicinsk abort och sen operation! Långdraget och jobbigt. Därefter började väldigt långa månader. Ägglossningtest,kosttillskott,tempning osv. Allt kretsade kring att bli gravid igen! Samtidigt outades majbebisar,juni,juli,augustibebisar... När mensen kom i februari och jag satt och storbölade i soffan fick jag en insikt:

Vira är bäst i världen,Fredrik är helt fantastisk,vad grinar jag över? Det hade gått 3 månader sen skrapningen,4 månader sen medicinsk abort och innan det gick jag med ett dött foster i magen i 4 veckor! Klart kroppen inte vill och behöver vila! Slutade med tillskott,slutade med ägglossningtest och faktiskt: Jag tänkte inte så jäkla mycket på de!

Då,i slutet på mars kom de: Plusset! Lyckan,glädjen och tacksamheten 🙏 

Anledningen till att jag väljer att skriva öppet är dels terapi för mig men också att det hymlas och tystas ned med missfall! Skäms lite att jag skriver först NU men var så upp i det tidigare att det var nog för jobbigt. Inte själva missfallet,det är så pass vanligt och det är jag införstådd med men kände mig lurad av kroppen som inte kunde ta hand om det själv!

Nu är jag i vecka 17,bf 4 december! Ungefär 2 år och 7 månader i åldersskillnad och det känns såå bra. Varit på 2 ultraljud och köpt en doppler så vi kan lyssna på hjärtljuden så den värsta ångesten har släppt och vi blickar framåt❤🙏

Som vi har längtat men vägen har inte varit lika spikrak som med Vira. I höstas fick vi ett långt och utdraget missfall i vecka 13 (mer om de i ett annat inlägg) och dagarna,veckorna och månaderna sniglade sig fram innan plusset kom igen. Nu är jag i vecka 15,vi har varit på 2 ultraljud och köpt en doppler så vi kan lyssna på hjärtljud. Ändå känns det lite olustigt att dela det med världen,Fredrik har fått halvt tvinga mig att berätta för familj och vänner. Ju fler som vet,desto verkligare blir det och desto mer har man att förlora... Men samtidigt vill jag inte smussla med världens bästa hemlighet och vi är överlyckliga!💖 För första gången ser jag fram emot vintern ❄ 

Jag hade ont i 10 dagar och kände mig kry efter 1 månad ungefär. MEN så sjukt svag i mage och även rygg fortfarande men på senaste tiden börjar jag verkligen hitta tillbaka. Det tog ungefär 7 månader innan jag kände att jag kunde lita på kroppen och att jag hade kontroll. Ärret har läkt bra,det är lite snett med  det är inget jag tänker på.

Om jag skulle vilja göra det igen med ett ev syskon?

Ja det tror jag! Även om jag skulle vara sjukt mycket mer nervös nu när jag vet vad operationen innebär. På BB sa läkaren att "bli inte gravid inom 6 månader,helst inte före 12 månader. Vi rekommenderar inte abort men...". Förstår! Täta graviditeter är sån påfrestning för kroppen och ännu mer efter kejsarsnitt.

Edit: De säger nog så för att skydda sig själva,det är kroppens skick som bestämmer och som vi vet är kvinnokroppen helt fucking awesome ✌💪

Stolt över min mage,den trivs jag mer med nu med ärr och bristningar (syns inte på bilden men har en del under naveln). Den har gått igenom  en del,det var ju ingen liten kula jag bar på 😆 Och ärret... Snett men jäkligt coolt tycker jag och de jag ju mig Vira 😊

Före graviditeten 👈👉Efter 

Tränar jag i Kilafors tar det 1 timme från att jag hoppar in i bilen tills att jag kommer hem igen och tränar jag i Bollnäs tar det 2 timmar inklusive mathandling så ingen matning behövs medans jag är borta och om det skulle behövas så tar hon ju flaska :)

Jag får egen tid-träna kropp och rensa huvud och Fredrik&Vira får kvalitetstid ♥ 

Om ett par veckor ska jag börja jogga lite,godkänd på efterkontrollen (konstigt vore väl annars ;) men vill bli starkare i bålen först. Tror att det är det vanligaste misstaget nya mammor gör,börjar springa/hoppa/skutta för tidigt.

Måste bara få skryta lite om mitt blodvärde,började på 145 i v 10,låg som lägst på 136 under graviditeten och på 111 efter kejsarsnittet och på 139 12 veckor efteråt,järnrik kost med andra ord,barnmorskan var imponerad :)

Kroppen är bra fantastisk! Har ingen tanke om att "komma tillbaka"till någon gammal form,det är helt andra förutsättningar nu...

Slutet av graviditeten-dagen efter snittet-

3 månader senare. 

Mitt snitt har läkt bra och ser riktigt fint ut tycker jag.

Det är lite snett och om man kollar på hormonranden så ser man att det inte är riktigt rakt  men tror inte det har någon betydelse. Jag känner mig som vanligt nu och känner mig inte svag i magen. 

Klarade mig bra på vanliga värktabletter men en ssk på BB tyckte att jag skulle "unna" mig en morfinspruta,haha. Fick beröm för att jag var så pigg men det tror jag att de säger till alla för att man inte ska bli sängliggande.

Det var riktigt tufft första veckan hemma,hade ganska ont när jag rörde mig,det stramade&sved och det skapade obehag då jag tänkte på att jag inte skulle använda magen så mycket.  Att hosta/nysa/tokskratta var märkligt och gjorde ont. 

Jag kunde inte resa/sätta mig hur som helst och vår alldeles för mjuka soffa var bara att glömma. Att amma i sängen var sjukt krångligt då jag inte kunde hasa upp mig ur sängen eller ligga på sidan.

Jag var som en skalbagge på rygg- kom ingenstans :P Kunde inte heller resa mig med Vira i famnen och hade dåligt samvete för att jag inte kunde ligga på sidan och titta på henne. 

Efter 7-10 dagar var det bara lite stram kvar och nu har jag inga problem med längre promenader och sitta på huk osv. 

Jag blödde väldigt lite från början och kunde sluta använda skydd efter 2.5 vecka.

Jag har inte börjat hemmaträna än (MÅSTE,ryggen håller på att gå av pga bärande och ammande) men jag har inte haft tid eller lust.

Klistret från omslaget sitter som berget!

Nöjd med hur kroppen dragit ihop sig,har ungefär 1.5 kg kvar till ursprungsvikt. Är såklart mjuk men det känns mysigt&jag trivs. 

Visste allt om allt kändes det som. Kejsarsnitt fanns inte på världskartan (även om det stod i mitt förlossningsbrev som jag aldrig behövde skriva att OM det var någon som helst risk för syrebrist eller komplikationer för barnet ska beslut om snitt tas på en gång).

På kontroll hos barnmorskan i vecka 38 (37+6) med 14 dagar kvar till BF upptäcktes det att vårt barn låg i säte.  Troligen har det varit så hela tiden,rörelsemönstret har varit lika hela tiden men jag trodde självklart på barnmorskan när hon sa att det hårda jag kände vid revbenen var en rumpa... Men det var huvudet. 

Efter ett misslyckat vändingsförsök på tok för sent,v 39 (38+3) så fick vi tid för snitt 1 dag innan BF.  Detta gjorde mig irriterad först, varför ska vi behöva vänta så länge?

Men ju närmare vi kom insåg jag att det troligen inte skulle dragit igång av sig själv i och med att hon låg i säte med benen isär,rumpan var inte fixerad.

Hade verkligen noll känningar och tränade till 2 dagar innan snittet. Det enda av en "riktig" förlossning jag fick uppleva var att slemproppen gick i omgångar mån-ons. Det var superspännande mitt i allt planerat ;)

Sista bilden på magen!

Vi var tre par som skulle snittas och vi fick sista tiden kl 13. Alla 3 paren låg i samma rum på BB inför snittet och sedan ha uppvak i samma rum 2 timmar efteråt. Vi fick sovmorgon till kl 09 medans de andra skulle infinna sig 06.30. I och med att det skulle bli skiftbyte mitt i vårt uppvak så skulle vi få vara på förlossningen eller UVA för uppvak vilket kändes sådär...

När vi kom kl 

9 var par 1 redan nere på operation. 

Jag får infart,dropp och kateter.

Tyckte katetern kändes obehaglig,det sved och jag kände konstant kissnödig så jag kände mig lite olustig.

Vi var inte ett dugg nervösa.

Ingen av oss hade gissat på kön innan men Fredrik sa: Jag skulle bli mer förvånad om det var en kille än en tjej!

-Jag med! 

Par 1 rullades upp med sin bebis och det blev plötsligt väldigt verkligt,vi var med på deras första stund med sin dotter fast bakom en skärm då. Blev rörd när jag skymtade henne när hon skulle vägas. Snart skulle vi få träffa vårt barn! 

Kl 11.40 rullar par 2 upp med sin dotter och barnmorskan som ska vara med säger:

Det hade vi inte räknat med och det blev snabba ryck ned på operation.  BM var tyvärr väldigt tydlig med att hon var missnöjd över att hon inte fick lunch och kaffe nu och hon var väldigt sur... Fattar att hon vill äta men så jävla onödigt att visa det så tydligt för oss. Oprofessionellt. 

Bm och Fredrik rullade ned mig i sängen till operation. När vi kom in var det massor med folk där,kanske 10 personer.  

Jag fick en "shot" som skulle neutralisera magsyran och jag fick direkt lägga mig ned för spinalen. Bedövningen stack lite och sedan höll narkosläkaren på ett bra tag.  Det kändes som om någon knackade mig på kotorna,gjorde varken ont eller obehagligt.  Tydligen var jag tight mellan kotorna så det var svårt att sätta spinalen,här blir jag lite nervös,om det inte går att sätta den måste jag bli sövd och de ville jag absolut inte! 

Men till slut gick de och jag började domna bort direkt. Påminner om sockerdricka,jag kunde känna att de tog på mig men kände såklart ingen smärta. 

De tvättade mig och satte upp skynke.

De frågade om jag ville att det spelades musik och de ville jag.

Så vi lyssnade på Madonna&Whitney Houston bland annat men tyvärr minns vi inte vilken låt som spelades när hon kom ut. 

Alla var supertrevliga och glada :)

De tog mitt blodtryck varje minut men skulle jag bli illamående&få blodtrycksfall innan de upptäckte de skulle jag säga till för att få hjälp fort,3-4 gånger fick jag säga till under operationen. 

Det var så galet när jag känner att det är händer i mig,kändes som barnets rörelser X 100 typ. De säger: Nu kommer du höra en slurp och det är fostervattnet som sugs upp. Fredrik beskrev det som nåt ur Jurassic park- Det skakades och slets bakom skynket så det såg ut som att jag skulle ryckas iväg,hehe.

 

Det tog inte lång tid innan vi hörde ett litet skri och Fredrik sa:

Sura Bm kom fram med barnet inlindad i handduk och Fredrik får lyfta på den och vi får äntligen veta vem "Bolla" är:

-En tjej! 

Den finaste jag sett.

Hon bajsade lite på väg ut och var lite rosslig. 

Fredrik får följa med till ett bord och torka av henne och klippa det som var kvar av navelsträngen.

Surläppen! ♥ 

Sen kom han med henne till mig men han fick hålla i henne,jag tackade nej i och med att jag mådde illa&hade hjärtklappning samt ligger med armarna utåt som Jesus på korset...

Vi bara tittar på henne medans jag sys ihop. Fredrik gråter lite men inte jag,det är sån övermäktig situation.  Det var lika när vi gifte oss,det är så stort att det är svårt att förstå att det är verklighet men självklart är jag gladast i världen ♥

De syr ihop mig,jag blir bytt på och flyttas tillbaka till min säng från BB.

Man får förlora 1 liter blod men jag förlorade 1.1 liter och hamnar automatiskt på UVA för uppvak. Får välja om Fredrik&barnet ska med eller om de ska tillbaka till BB. På UVA är det jag som är patienten,inte barnet men jag ville verkligen inte skiljas från dom nu. 

Sura Bm bara lämnar av oss(nu ska hon väl äntligen få äta...) med en nedbajsad handduk kring barnet utan massera min mage för att livmodern ska dra ihop sig (på uppvak på BB masserade de magen 3 ggr i timmen!) och utan någon vägledning kring amningen...

Efter 2 timmar hämtar hon oss och vi får komma tillbaka i rummet där vi spenderat morgonen,vi fick alltså en tresal för oss själva och det var väldigt skönt.

Jag är supernöjd med mitt kejsarsnitt,det var en grymt häftig upplevelse! Jag var besviken i början men det blev till det bästa för oss. 

Vira 13/5 2015

Kl 12:47

3615 gram (byggd på kvarg ;)

51 cm

Sista dagen som gravid (tisdag 12/5) sov jag 4 timmar. Trött!

Vi skulle vara på Gävle sjukhus kl 11.30 för information om snittet.

Vi var tre par där,de ena paret väntade sitt andra barn och de andra sitt tredje. 

Det var bara vi som hade bebis i säte vilket återigen konstaterades med ultraljud. 

Vi skulle infinna oss 06.30 dagen efter men vi hade (o)turen att få sista snittiden så vi behövde inte komma förrän kl 9.

Vi fick veta alla rutiner och träffa narkosläkaren som dubbelkollade om jag var frisk,förklarade lite mer om spinalbedövningen och hon sa även att jag strålade,hehe bra doktor ;)

Vi lånade kusin Emelies lägenhet,lämnade grejer,käkade lite lätt på stan sedan var vi på bio med min lillebror. The Avengers såg vi,helt okej film men jag började bli så trött så jag övervägde att sova lite men ett toabesök piggade upp.

Vi åt sen middag på Church street,jag skulle ju fasta fram till snittet.  En rejäl drink&entrecote med dollar chips&gucamole satt fint.

Vi tittade på varandra djupt i ögonen och det pirrade härligt inför morgondagen,ingen nervositet för oss båda. Bra dag där vi fick med att gå på stan,bio och middag,vet ju aldrig när vi gör sånt tillsammans igen. 

Vi sov som stockar i 7 timmar,så skönt att vara utvilad inför den stora dagen!

Själva snittdagen får ett eget inlägg! Vi bad en ssk fota under hela tiden på operation så vi har hur mycket bilder som helst från spinalen,skalpell tills hon är ute. Såå kul att ha! Kommer dela med mig av några bilder. 

30/8 2014 till 8/5 2015.

Kroppen är fantastisk! Tänker köra samma grej omvänt- från förlossningen och 35-40 veckor framåt, spännande!

Jag tyckte att det började synas i v 14 och att jag såg såå gravid ut i v 20 men jag hade nog kunnat dölja till v 28 :P

Ungefär 12 kg gick jag upp.

Bolla visade sig vara en underbar liten tjej ♥

Klockan 12.47 kom hon,3615 gram&51 cm lång och helt perfekt♥ Vi är så kära i henne. 

Skriver mer om snittet när vi landat.

Är fysiskt trött&är konstant kissnödig men det är också allt, det kan man ju vara i v 8 likväl som v 40 ;)

Vi hade tid 08.30 och familjen seg kom iväg

en kvart senare än tänkt men vi hann både i tid och fick sitta och vänta för det tog nog 20 min innan vi fick komma in på ett rum.

En gullig barnmorska klämde på magen och satte CTG som jag låg med i typ 30 min.

Sen kom en ST-läkare och pratade och kände.

Sen kom även en läkare och tillsammans med ST-läkaren kollade de på Bolla med ultraljud. 

Mycket riktigt: Huvudet vid revbenen på höger sida,fötterna på vänster sida. Precis som h♡n har legat hela tiden... Övertygad om att min barnmorska har missat det...

Gott om fostervatten och mönsterbarnet skattades till 3200 gram,-1 % i avvikelse. Det hördes dock på läkaren att 38 fulla veckor var i det senaste laget för ett lyckat vändningsförsök.

Därefter fick jag en infart i handen,byta om till nattskjorta och fick läkemedlet som skulle göra att livmodern slappnade av och jag skulle få hjärtklappning. Oj jävlar vilken hjärtklappning,svettningar och illamående. De greppade tag rejält och försökte vända,JA det gjorde ont! 

Försökte andas igenom men med hjärtklappningen&illamåendet var det inte lätt!

Och Bolla gav sig inte utan en fight...

Så nej, det gick inte.

Vi fick ingen tid för snitt denna vecka för det var fullt så snitt i v 39+5 är ju också i det senaste laget... Risken finns ju att vi får åka in akut. Vi har gjort det vi kan,jag är inte besviken för senast i mitten på nästa vecka får vi träffa vårt barn och det känns helt fantastiskt ♥

Imorgon väntar vändningsförsök och jag har landat i det.

Hoppas att det lyckas men gör det inte de så blir det också bra. 

Det som är lite störande är att rörelserna i magen har varit likadana i måååånga veckor,misstänker att Bolla har legat i säte men barnmorskan har inte känt de. När jag var där i v 36 lät hon inte helt säker på hur h♥n låg men kollade inte närmare på det.

Vi får se imorgon helt enkelt! 

När hon skulle känna hur bebisen ligger så känner hon under mina revben:

-Det känns väldigt hårt här... Som ett huvud!

Efter ett ultraljud konstaterades det att Bolla ligger i säte...

Vändningsförsök i Gävle på måndag. 

Jag blev jäkligt svettig, det var inte vad jag förväntat mig... Men bara Bolla kommer ut på bästa sätt så är vi nöjda.

Spännande&väldigt nervöst!

Kommentera gärna om du har erfarenhet,lyckat eller ej! 

Här kan ni läsa mer om vändningsförsök:

http://www.1177.se/Gavleborg/Fakta-och-rad/Behandlingar/Vandningsforsok-infor-forlossning/

-Nemas problemas!

Även om 9 månader är lång tid så har det gått väldigt fort. Imorgon har vi gjort 95% av graviditeten och jag funderar fortfarande på

när jag ska känna mig höggravid och "legitimt" gravid,hehe.

Men jag har tyvärr börjat lyssna på alla andra och går och känner efter tecken på att det snart skulle dra igång. Blir inte bättre av att typ alla gravida jag följt på instagram har fått sina bebisar... Avis! 

Men såhär känner jag alltså inte:

Ett relativt bra initiativ tycker jag om man jämför med alla squat/plank challange och sockerstopp som varit i omlopp.

Jag gick iallafall aldrig med i evenemanget då jag gått halva graviditeten när det drog igång men nu räknade jag i kalendern och såg att jag kom upp i 100 pass i fredags,ca 2 månader innan midsommar. 

Räknade promenader som egna pass men ingen cykling under 1 mil som egna pass.

Så tacksam över en fungerande kropp och sparkar i magen :) Lyssnade lite mycket på andra inför graviditeten,jag skulle inte orka träna,jag skulle gå upp 20 kg vare sig jag ville eller inte,rumpan skulle hänga,ha ont och vara orkeslös.

Jag förstår att jag har haft "tur" men kan inte låta bli att tro att en tränad kropp står emot påfrestningarna som en graviditet innebär och träningen har hållt mig krämpfri.

Jag har mått såå bra och jag är himla glad för det :)

-Nja... sa Fredrik. 

Tog en bild och jämförde. 

Höger-Fredag före frukost.

Vänster- Söndag efter frukost. 

Mycket riktigt har magen sjunkit!

Hoppas ju såklart på att det inte är allt för många dagar kvar men magen kan ju sjunka flera veckor innan det är dags...