Försökt tänka och vända och vrida på hur jag ska skriva utan att det blir 4756 detaljer och alldeles för personligt. Försöker ändå! Det som drabbade oss var alltså en missed abortion,ett uteblivet missfall.
Syskonresan började i juni 2016. På andra försöket lyckades vi,bf 2 maj. Vira är född 13 maj och jag 23 maj 😂 Det skulle alltså bli nästan exakt 2 års åldersskillnad och det kändes både bra och läskigt. Jag kände mig orolig och osäker och hade bruna flytningar till och från. Vi berättade bara för familjen och nån enstaka vän. Tvingade Fredrik till tystnad. I vecka 10 var jag på ultraljud och den slarviga barnmorskan såg hjärtslag men mätte aldrig... Hade hon gjort de hade historien kanske sett annorlunda ut.
En fredag i vecka 12 skulle jag gå på toa och jag hann knappt sätta mig innan hela toaletten var fylld med blod... Ringde 1177 direkt som sa "normal mensblödning mellan v 12-20,kontakta barnmorskan närmaste vardag". Det var verkligen ingen "normal mensblödning" men alternativet var att åka 10 mil till akuten en fredagkväll. Valde att stanna hemma och inget mer hände på hela helgen! Man har ju hört om folk som fått stora blödningar och sen har allt gått bra! Hoppet kom faktiskt tillbaka här... Men på tisdagen fick jag tid för ul och där mätte en stilla klump i 7+6 när jag skulle vara i 11+6... Samma på gyn dagen efter och den veckan fick jag genomgå en medicinsk abort för att få ut fostret som kroppen inte lyckats stöta bort. Fick göra det på gyn i Gävle då jag gått "så långt" Och då fick jag inte göra det hemma. Delade rum med 2 andra tjejer som troligen gjorde aborter. De fick åka hem innan jag ens hade ont... Tydligen är "levande" graviditeter lättare att styra... En medicinsk abort är som en kort miniförlossning,när de väl kom igång fick jag konstant smärta och kräktes.De såg att de var lite blod kvar men de skulle kroppen ta hand om själv. En gång i veckan tog jag gravtest för att se att hcg (graviditetshormon) gått ur kroppen,kontrollbehov som man har. Efter 4 veckor blödde jag fortfarande och hade fortfarande plus på stickan. Tjatade mig till gyn som konstaterade att det fanns rester kvar 😣 Veckan efter fick jag sövas och skrapas. Kaka på kaka! Först förlora det planerade efterlängtade livet,visa sig att det varit dött i 4 veckor,genomgå medicinsk abort och sen operation! Långdraget och jobbigt. Därefter började väldigt långa månader. Ägglossningtest,kosttillskott,tempning osv. Allt kretsade kring att bli gravid igen! Samtidigt outades majbebisar,juni,juli,augustibebisar... När mensen kom i februari och jag satt och storbölade i soffan fick jag en insikt:
Vira är bäst i världen,Fredrik är helt fantastisk,vad grinar jag över? Det hade gått 3 månader sen skrapningen,4 månader sen medicinsk abort och innan det gick jag med ett dött foster i magen i 4 veckor! Klart kroppen inte vill och behöver vila! Slutade med tillskott,slutade med ägglossningtest och faktiskt: Jag tänkte inte så jäkla mycket på de!
Då,i slutet på mars kom de: Plusset! Lyckan,glädjen och tacksamheten 🙏
Anledningen till att jag väljer att skriva öppet är dels terapi för mig men också att det hymlas och tystas ned med missfall! Skäms lite att jag skriver först NU men var så upp i det tidigare att det var nog för jobbigt. Inte själva missfallet,det är så pass vanligt och det är jag införstådd med men kände mig lurad av kroppen som inte kunde ta hand om det själv!
Nu är jag i vecka 17,bf 4 december! Ungefär 2 år och 7 månader i åldersskillnad och det känns såå bra. Varit på 2 ultraljud och köpt en doppler så vi kan lyssna på hjärtljuden så den värsta ångesten har släppt och vi blickar framåt❤🙏
