Idag var jag och Helen ute i hemlingbyspåret med Lill-babs.
Släppte henne och hon tultade runt i godan ro.
När vi kom fram till lammen i hagen går Lill-babs farligt nära elstängslet.
Jag ropar två gånger men hon hinner få sig en stöt!
Hon gnyr och sätter världens jävla fart iväg,helt sjukt snabb! Vi ropar och joggar efter.
Spåret delar sig och vi chansar och går en väg innan jag bestämmer mig för att vända medans Helen fortsätter åt det andra hållet. Ropar och ropar.
När jag väl vänt möter jag en man med en rottweiler som sett henne och försökt locka på henne men hon "hade en sjujävla fart".
Jag illar vidare och ropar och ropar. Ringer Putte.
PANIKEN sprider sig.
Går och går och möter en tjej som sett henne på parkeringen för EN HALVTIMME sedan!!! Putte bestämmer sig  för att åka upp till spåret.
Vid det här laget har jag enorm panik.
Parkering-bilar-väg... Min hund. Jag hinner tänka allt här,tårarna bränner.
Helen är vid parkeringen-ingen Lill-babs.
Efter att ha joggat/powerwalkat i typ en halvtimme efter att ha hört att hon va på parkeringen(kändes som att jag aldrig skulle komma fram!!!) möter jag upp Helen och Putte och vi bestämmer oss för att åka och kika efter vägarna,mitt hjärta gör ont.
Hinner inte mer än att åka iväg förrän Puttes bror Fredrik ringer och säger att han hittat Lill-babs i hemlingbyrondellen (den mest trafikerade rondellen i Gävle typ),hon har sicksackat mellan bilarna i rusningstrafik!!!
Lill-babs var alltså på väg hem och vad är oddsen på att Puttes bror hittar henne?! Hon hade kommit på en gång när han ropat och slickat honom i ansiktet.
Nu är hon säker hemma hos mig men jag kan nog med all säkerhet säga att vi båda kommer sova ovaggat ikväll....


Mammas hjärta <3