I morse cyklade jag till skolan med ett leende på läpparna. Kände mig pirrig och glad i livet.
Gissa vem som kommer och lämnar Lill-babs när det är 10 min kvar av finalen på Paradise hotel och står och surar?!
The one that not shall be named som vi säger nuför tiden. Nu sitter jag här med tårar i ögonen men jag vägrar gråta.
Det är en dag i taget nu... Jag kan inte räkna med att bli lycklig och släppa bagaget bums.
Det tar tid.