Jag vill inte vara någons krycka.
Hans lycka kan inte ligga i att jag finns i hans liv,som hans flickvän.
Hans lycka kan inte finnas i min olycka.
Jag var lycklig,han var mitt allt men tiden satte sina spår och han tröttnade på att vara en bra pojkvän. Hans liv är inte "väredelöst" för att jag inte sitter i soffan medans han spelar dataspel.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån tjej... en tjej som tror att man kan förändra någon,från den de är till något bättre. Det går inte och det kan jag inte begära heller. Få någon att äta,få någon att borsta tänderna,få någon att städa och plocka upp snus från bordet,få någon att gå till skolan elller betala räkningar. Det låter inte som ett pojkvän/flickvän-förhållade. Det låter som en tjatig jävla morsa. Det är inte kärlek,det är inte lycka. Det är en krycka och någon som lutar hela sin vikt mot kryckan.
Det finns någon i mitt liv som jag inte riktigt kan släppa in, jag vill men det går inte. Så länge jag är hans krycka kommer jag aldrig kunna släppa in någon annan.