Idag i simbanan hörde jag fragment av ett samtal mellan 2 tjejer i 16årsåldern.
Den ena simmade och den andra gick på kanten.
Detta hörde jag:
-... minskar på dosen,jag äter bara 1 tablett om dagen nu.
..är orolig för att dom ska se avvikningar...
-... jag har haft en tröja i strl 38 en gång..
-... jag hatar honom. ... när jag inte ville väga mig... vad har han med det att göra?
-..på det hemmet får man äta när man vill...

En man kommer fram till tjejen i banan och ber henne att inte ta ut sig.
Hon börjar skrika att hon simmar skitsakta och hon får simma hur mycket hon vill.
Tjejen på kanten tar av sig sin kavaj och hela armarna är täckta av skärsår,hon är väldigt smal och ser helt slut ut.

Känner sån otrolig sympati för flickorna,pojkarna och deras anhöriga som lever med sjukdomen.
Jag funderade ett tag och kom på att jag är tacksam.
Så tacksam för att jag är frisk och att jag alltid varit frisk.
Så glad att mitt liv inte kretsar kring att utesluta något så livsviktigt och underbart gott som mat och förstöra något så roligt som träning.
Tacksam över att jag aldrig velat göra illa mig själv.
Och inte gjort mina nära illa.
Mitt liv är värt så mycket mycket mer.
Jag ska sluta gnälla över det ena och det andra för jag har det jävligt bra.